Det har skrivits mycket klokt till försvar för förbud mot pepparkaksgubbar, klipp av tomtens julverkstad och andra välmenade åtgärder. Men för mig är denna villighet att tillgripa censur skrämmande.
Den är skrämmande missriktad, eftersom den riktar sig mot jämförelsevis harmlösa uttryck för stereotyper och rasism. Vi ser dagligen Hollywood-filmer med lätt enfaldiga svarta sidekicks, direkt korkade blonda storvuxna skurkar, smarta judiska läkare och advokater, bindgalna muslimska terrorister, lata feta, elaka "fula" och argsinta rödhåriga, med flera egenskaper tillskrivna personer baserat på folkgrupp eller utseende. Vem anser på allvar att pepparkaksgubbar är värre än denna dagliga störtflod av kränkningar och fördomar, som vi accepterar som en integrerad del i vår kultur? Varför höjs inte röster att censurera en film som Avatar, där svarta skådespelare får ge ansiktsdragen åt blåmålade naiva infödingar som behöver den vite mannens ledning och beskydd? Hur många Hollywood-filmer skulle det bli kvar om vi censurerade alla filmer som vi bedömde vara kränkande eller kunna påverka oss i riktning mot fördomar och rasism?
Den är också skrämmande naiv, eftersom den baseras på en tro att samhället kan formas i en positiv riktning genom att med censur och stigmatisering undertrycka de offentliga uttrycken för misshagliga åsikter och traditioner. Vill vi verkligen ha ett samhälle där folk är rädda att säga vad de egentligen tänker i det offentliga rummet? Vi har redan försökt den ansatsen kring invandringsfrågor och det gav oss SD i riksdagen. Är lösningen att stigmatisera frågorna ännu mer och införa fler tvingande åtgärder utan djupt folkligt stöd? Om folk inte vågar säga vad de egentligen tänker vet vi inte hur samhället egentligen ser ut. Vi kan måla kosmetika på ytan men strax under finns en beredskap att rösta in första bästa galningar med järnrör som uttrycker vad de inte vågat.
Vi måste börja med att skapa ett positivt stöd för det samhälle vi vill bygga. Censur och stigmatisering är inte en lösning. Det är i sig själv ett hot mot allt vad ett gott samhälle står för.
God Jul!
Den är skrämmande missriktad, eftersom den riktar sig mot jämförelsevis harmlösa uttryck för stereotyper och rasism. Vi ser dagligen Hollywood-filmer med lätt enfaldiga svarta sidekicks, direkt korkade blonda storvuxna skurkar, smarta judiska läkare och advokater, bindgalna muslimska terrorister, lata feta, elaka "fula" och argsinta rödhåriga, med flera egenskaper tillskrivna personer baserat på folkgrupp eller utseende. Vem anser på allvar att pepparkaksgubbar är värre än denna dagliga störtflod av kränkningar och fördomar, som vi accepterar som en integrerad del i vår kultur? Varför höjs inte röster att censurera en film som Avatar, där svarta skådespelare får ge ansiktsdragen åt blåmålade naiva infödingar som behöver den vite mannens ledning och beskydd? Hur många Hollywood-filmer skulle det bli kvar om vi censurerade alla filmer som vi bedömde vara kränkande eller kunna påverka oss i riktning mot fördomar och rasism?
Den är också skrämmande naiv, eftersom den baseras på en tro att samhället kan formas i en positiv riktning genom att med censur och stigmatisering undertrycka de offentliga uttrycken för misshagliga åsikter och traditioner. Vill vi verkligen ha ett samhälle där folk är rädda att säga vad de egentligen tänker i det offentliga rummet? Vi har redan försökt den ansatsen kring invandringsfrågor och det gav oss SD i riksdagen. Är lösningen att stigmatisera frågorna ännu mer och införa fler tvingande åtgärder utan djupt folkligt stöd? Om folk inte vågar säga vad de egentligen tänker vet vi inte hur samhället egentligen ser ut. Vi kan måla kosmetika på ytan men strax under finns en beredskap att rösta in första bästa galningar med järnrör som uttrycker vad de inte vågat.
Vi måste börja med att skapa ett positivt stöd för det samhälle vi vill bygga. Censur och stigmatisering är inte en lösning. Det är i sig själv ett hot mot allt vad ett gott samhälle står för.
God Jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar